Jag skulle bli fotograf var det meningen men det blev aldrig av. På den tiden använde man film i kameran och den måste framkallas för att få foton ~ och jag var allergisk mot framkallningsvätskan. Hade det hänt idag så hade jag hittat en väg runt problemet, men då fanns inte digitala kameror...och drömmen gick upp i rök. Och nu? Som pensionär räcker pensionen inte ens till en ny smartphone... Men dagdrömma kan jag ju alltid....och mirakel kan ju faktiskt hända.
Skrivit har jag faktiskt gjort, mycket och ofta, men aldrig under eget namn. Det har sina orsaker men de ligger lite för nära för att jag ska ha lust att skriva om dem. Man ska inte tala illa om de döda, eller hur? Men skriver gör jag, varje dag, bara för att jag vill ~ och nu kan jag skriva blogg igen också. Det känner jag en enorm tacksamhet och glädje för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar