Det här är min familjehistoria, två fattiga familjer med många barn och liten ekonomi... I båda försvann en förälder tidigt i mina föräldrars liv, min farfar gick bort i tbc när pappa var liten, min mormor dog i cancer 1939 när mamma var 15 år. Båda påverkades, fast på olika vis, av att en förebild försvann.
Pappa växte upp i Hindås och var yngst i syskonskaran, och utan närvarande föräldrar fick syskonen klara sig bäst de kunde när farmor var borta och städade åt de bättre familjerna i bygden. Och de lyckades hamna i trubbel ofta... Idag skulle pappa, förmodligen, fått diagnos ADHA eller Aspberger och fått hjälp och stöd och kunnat ha ett fullt normalt liv utan problem. Men istället ansågs han, och hans bror, vara ouppfostrade och oregerliga...och bara till besvär. I den värld han växte upp i, och när jag växte upp, var han bara en oduglig, värdelös, opålitlig bråkmakare som bara ställde till med problem.Världen var sådan då, idag vet vi bättre.
Mamma växte upp i Stavnäs i Värmland och var näst äldst och äldsta dottern. Hon var intelligent och hade läshuvud som man sa förr, och skolläraren och prästen övertalade hennes föräldrar att låta henne läsa vidare, och ordnade så att hon skulle få studera i Karlstad när hon fyllt 16 år. Men i februari 1940 när 16-årsdagen kom hade hennes mamma gått bort - och hon förväntades stanna hemma och ta hand om sina syskon. Några studier blev det aldrig.
Båda mina föräldrar påverkades i grunden av sin uppväxt. Pappa kom att bli en charmig, skämtsam, rolig person...som aldrig kunde förstå varför hans beteende retade upp människor och skapa rykten och problem.
Mammas besvikelse över sina svikna drömmar gjorde henne bitter, avundsjuk och hennes benhårda stolthet gjorde att hon isolerade sig från andra...och vad andra skulle säga om henne blev viktigare än andras välfärd.
Missförstå mig inte, jag älskade mina föräldrar, men min egen intuitiva intelligens gjorde också att jag redan som liten såg dem precis som de var....skadade av sina egna upplevelser, trasiga i en tid då det inte fanns varken förståelse eller verklig hjälp...
Jag är väl medveten om att min pappas beteende orsakade både problem för en del och ilska... Jag växte upp som hans dotter och därmed var jag också dömd. Men jag är inte och har aldrig varit min far. Jag är jag, mig själv. Men min pappa var inte elak, han hade bara aldrig fått lära sig de sociala koderna och reglerna och han förstod inte vad han gjorde fel.
Jag vet att många ansåg (trodde) att min mamma höll sig för sig själv för att hon "var märkvärdig", ansåg sig bättre än andra i underklassen i vår lilla stad. Men egentligen var det skammen över hur annorlunda, sämre, hennes liv var än hon planerat att det skulle bli som isolerade henne från andra. Hon kom aldrig riktigt över att hon tvingats avstå sina studier för att istället hjälpa sina yngre syskon få de liv hon skulle ha haft.
Som ung fanns det perioder när jag hatade mina föräldrar för hur deras personligheter påverkade mitt liv. Att mobbas pga min pappas uppförande, att få höra att jag var en sämre människa för att jag kom från en viss bakgrund, att vissa ansåg att min intelligens var bortkastad på någon som mig...att tvingas möta allt detta själv eftersom mamma inte ville dra någon uppmärksamhet till sig så att någon skulle prata bakom hennes rygg sen.
Ja, det är klart att man skadas, får sår som ger ärr för livet. Men det ger också styrka. Kraft att vända sig bort från andras förutfattade åsikter och fördomar. Styrka att överleva. Och jag är tacksam mot er som mobbade mig, spred rykten och skitprat - för det lärde mig att inte döma andra utifrån någon annans åsikter, utan bilda mig en egen uppfattning. Det lärde mig att inte döma barn efter föräldrarnas rykte, eller föräldrar efter barnens uppförande. Jag lärde mig tolerans, att acceptera människor som de är istället för att försöka göra om dem till vad jag skulle vilja att de var.
Och trots mina föräldrars fel och brister och den smärta de orsakade mig - så kan jag älska dem eftersom jag vet deras historia, vad som påverkade dem till att bli de människor de var. De var människor, varken mer eller mindre, som växte upp i en tid när fattiga människor inte hade så många alternativ, när vården inte hade den kunskap som finns idag...och de blev vad de blev på grund av den tiden. Och jag är tacksam för att de fanns för utan dem skulle inte jag finnas och ha den erfarenhet jag har.
Så oavsett hur de människor du möter påverkar dig, så kom ihåg att de har sin egen historia som gjort dem till vad de är.
Och minns att
DEN FARLIGASTE AV VÅRA FÖRDOMAR ÄR TRON PÅ ATT VI INTE HAR NÅGRA
Ha en bra ny vecka allihop.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar